TidsLiv

Lördag. Åttonde december. Tvåtusenarton. 

Det närmar sig. Dagen är snart här. 

Jag är skräckslagen. Livrädd. Paralyserad. 

Vet inte hur jag ska hantera eller klara av det här. 

Har ingen aning om hur jag ska våga. 

Var nånstans ska jag finna modet? Viljan? Styrkan? 

Ändå ska det ske. På lördag ska jag möta upp min psykolog på andra sidan kusten och vi ska gemensamt ta oss mot helvetet. Vi ska färdas mot den plats jag är som allra mest rädd för. Och vi ska bege oss dit för att jag ska sluta vara rädd. Det hela är så paradoxalt att jag tappar talförmågan. Hur kan det ens fungera så? 

Ironin hånskrattar åt mig. Sparkar på mig där jag ligger i en hög och försöker andas. 

Jag tänker på det hela tiden samtidigt som jag inte ens kan ta in vad det är jag ska göra. Det är helt enkelt omöjligt att ens föreställa sig att jag ska besöka den platsen. 

Den platsen som hela tiden besöker mig. Som kastar sig över mig och drar mig ner i fördärvet. Som hemsöker mig om nätterna. Som aldrig lämnar mig. Som jag aldrig kan lämna. 

Det hotellet. 

Där. Där jag trodde att allt skulle ta slut. 

Där. Där jag fick mitt innanmäte förstört. 

Där. Där min själ slets i bitar. 

Dit. Där. Dit ska jag tillbaka. 

Tillbaka för att hämta upp det av mig som blev kvar där. 

Som lever kvar där. 

Dit ska jag återvända för att äntligen, en gång för alla, kunna lämna platsen för gott.