TidsLiv

Nyårsafton. Nyår. Nytt år. 

Bara några timmar kvar tills vi lämnar 2018 och kliver in i 2019. Jag vill inte summera så mycket. Inte för att jag inte vill tänka tillbaka på det gångna året, utan för att det vore en skymf mot de här dagarna att försöka sammanfatta dem i en mening. 

Den här resan kan inte kläs i ord. Det här livet kan inte beskrivas med bokstäver. 

Så jag tänker inte försöka. Istället ser jag till det som betyder något. 

Jag lever. Det är vad som är viktigast. 

Jag är själv idag. Sitter hemma ensam. Kommer skåla med mig själv på balkongen vid tolvslaget och sedan sova. Jag orkar inget mer än så idag. Vill inte gå på middag, vill inte gå på fest. Vill bara sova. Vila. Återhämta mig. 

Säkert kommer jag gråta ikväll. Säkert kommer jag känna mig ensam och miserabel. 

Men då ska jag försöka tänka tillbaka på tidigare nyårsaftnar. 

2015: Total uppgivelse. Ville dö. 

2016: Total uppgivelse. Ville dö. 

2017: Total uppgivelse. Ville dö. 

2018: Livet är jävligt svårt och gör förbannat ont. Men jag vill leva. 

Jag vet inte vad 2019 för med sig. 

Men jag vet att jag tänker vara här för att ta reda på det.