TidsLiv

Han håller sina händer runt min hand så hårt att det nästan gör ont. Ber mig återigen att möta hans blick. Se in i hans ögon för att verkligen ta in det han säger. 

För det är viktigt. Jag måste höra det här. Jag måste förstå det här. 

Han hamrar in orden i min själ. Pressar dem mot mitt hjärta. Tvingar dem in i min självkänsla. Tvinnar dem runt mitt kropp. 

Han har lämnat så mycket vackra avtryck på mig trots att den tiden vi spenderat tillsammans har varit fruktansvärd. Men i allt mörker har jag aldrig varit ensam. Han har stått vid min sida och de gånger jag fallit ihop har han rest på mig. De gånger jag slutat tala har han fått mig att prata. De gånger jag inte velat lyssna har han fått mig att höra. Så mycket har delats på i detta rum där vi nu sitter. 

Det är egentligen samma mantra som han har upprepat de senaste två åren som han har varit min psykolog. Min vägvisare. Jag har hört orden förut. Jag har sett den blicken förut. Jag har känt den värmen från hans händer förut. Allt är bekant. Inget är nytt. Ändå blir jag förvånad och överrumplad. Ändå blir jag mållös. Kan inte förstå vad jag gjort för att förtjäna att någon bryr sig så mycket mig. Att någon tycker om mig så mycket. 

Han avbryter mig i de tankegångarna. Kan läsa mig utantill. 

Vet att jag har svårt att lyssna till hans värme. 

Men han ger inte upp. 

Jag är så oerhört glad och tacksam över att han inte ger upp.

Du är värd det. 

Du är älskvärd, stark, modig, fantastisk. 

Du är värd det.