TidsLiv

Idag värker hela ansiktet efter gårdagen. De litervis av tårar som lämnade mina kanaler har också lämnat mina ögon svullna och huden stram. Jag är doppad i salt. Huvudvärken vilar som en gloria över min panna. Illamåendet kommer i vågor. Ibland övergår de till tsunamis. 

Det är det fysiska. 

Sedan har vi det psykiska. 

Tröttheten. Ängsligheten. Ledsamheten. Ensamheten. Uppgivenheten. 

Jag tänker inte ens försöka att beskriva vad som hände igår. Hur det upplevdes. Hur det kändes. Vad det gjorde med mig. Det går ändå inte att komma i närheten av verkligheten. Hur det faktiskt var. 

Jag kan bara säga att jag dog litegrann, trots att jag fick mitt liv tillbaka litegrann. 

Det finns inte på världskartan att jag ger upp nu. Det får inte ske. Inte när jag tagit mig såhär långt och slitet såhär hårt. Det får inte sluta i en tragedi. Inte när jag redan gått igenom all den möda och detta helvete som föreställt mitt liv. Ändå finns tankarna där. 

Hur skönt det skulle vara att få vila. Få slappna av. Bli fri. 

Samtidigt. 

Jag vägrar. Jag tänker fortsätta. Det spelar ingen roll hur många dagar som gårdagen jag behöver uppleva. Jag tänker ändå ta mig igenom det. 

Jag ger inte upp. 

Jag ger aldrig upp.