TidsLiv

Jag betraktar staden på avstånd. 

Den jag tillhört. Den jag snart ska lämna. 

Lägger märke till alla de tusen känslorna som uppfyller mig. Förnimmelser som berättar om rädsla, hopp, sorg, lust, vilja, ovilja, mod. 

Så mycket har hänt här. Så mycket har förändrats. Jag är medveten om att den personen som flyttade hit är inte samma person som flyttar härifrån. Tid har passerat och jag är skiftad i grunden. På ett positivt sätt även om jag nästan drunknat i tårar och blivit döv av mitt egna skrik. Det är smärtsamt att tänka tillbaka på all den smärta som inträffat här. Som upplevts här. En tid på två och ett halvt år där varje dag har handlat om att hantera, bearbeta, sortera och på något sätt överleva mitt i det. 

Aldrig hade jag kunnat föreställa mig hur det skulle vara. Inget i mig var beredd på hur fruktansvärt det skulle te sig. Hur liten jag skulle bli, hur vilsen jag skulle känna mig, hur mycket jag skulle komma i kontakt med hatet mot mig själv, de rädslor jag bär på, de minnena som hemsöker mig och de trauman som kantat min vardag. 

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig det. Och det är nog tur. 

Kanske hade jag aldrig vågat då. 

De sista sakerna är packade. Lägenheten är städad. Jag har kramat om personalen och sagt farväl till de andra på boendet. Jag kan inte fatta att jag ska lämna det här stället, samtidigt kan jag knappt fatta att jag ens varit här överhuvudtaget. Har de här åren verkligen inträffat. Och har jag verkligen överlevt? Lever jag? 

Ja. Jag lever. Jag andas och jag lever trots att jag varit på ruinens brant och dansat med döden fler gånger än en. Nu ska jag vidare. 

Till vad vet jag inte. Hur vet jag inte. 

Men nu går flytten. 

Jag är inte redo. 

Men jag är redo.