TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Det som ska övervinnas.

Kategori: Min historia, PTSD

(null)

Jag närmar mig prinsessans gata. 
Med hjärtat i handen. Bultandes. Slagandes. 
Det är fel. Så fel. 
Här har jag vuxit upp. Fått mitt namn. Lärt mig gå. Spenderat de första tjugo levnadsåren av mitt liv.
Det är min gata. Min trygghet. Mitt barndomshem. 
Men jag är livrädd. 
Skräckslagen. 
Vill inget hellre än att bara vända om trots att hela min familj finns i slutet av vägen. 
Väntandes på mig. De vill ge mig kärlek. Värme. Omtanke. 
Men tillsammans med dem står ångesten. Minnena. Smärtan. 

Han som förstört mitt barndomshem är inte där just nu men hans närvaro är ständigt närvarande. Även när vi inte befinner oss på samma plats. Han är med. Han har smittat denna platsen med massa lidande. Tryckt bort mina lyckliga barndomsminnen och ersatt dem med skam och skuld.
Så jag tvekar. Överväger om det är värt det. Trots att jag inte vill något hellre än att träffa min mamma och pappa, min bror och min syster, så dividerar jag om jag orkar. Vill. Står pall. Står ut. 
Jag vill så gärna kunna befinna mig på den här platsen, där jag fick liv, där jag växte upp. 
Mitt hem som jag flydde ifrån, rymde ifrån, försvann ifrån. 
Nu vill jag ha det tillbaka. 
Nu tänker jag ta det tillbaka.  


Kommentera inlägget här: