TidsLiv

Jag håller henne så ömt i min famn. Som en bräcklig fågelunge försvinner hon i mina armar. Jag stryker min hand över hennes knotiga rygg. Känner revbenen där under. 

Hon är så liten i mina händer. Försvinner nästan bort. Ändå är hon större än allt det som försöker ta död på henne. Sjukdomen som har borrat sig djupt in i hennes själ och försökt slå rot där. Smittat ner henne tankesätt och hanterandet av sig själv. 

Mycket av hennes liv är präglat av den mörka demonen som anorexi är. 

Hon delar med sig av saker som jag hade kunnat säga. Svårigheterna att hitta sig själv när man så länge levt med ett särskilt tankesätt, ett skadligt tankesätt. Nedbrytande, tärande. Plötsligt ska man utforska sig själv. Börja ett nytt liv. Lära känna sig själv. Det är svåra saker. Inte enkelt att i vuxen ålder reda ut vem man faktiskt är. Särkilt inte när smärta varit en sån frontalfigur i ena liv. 

Vem är jag utan mina symtom? Vem är jag utan min diagnos? 

Jag vill inte släppa taget om hennes sköra axlar. 

Vill hålla kvar tills hela hon är läkt. Tills hela jag är frisk. 

Som att våra armar runt varandra kunde bota allt det eländiga vi bär på. Det funkar inte riktigt så. Men något händer ändå när vi sitter sådär nära i soffan och låter våra kroppar hålla oss upprätta. 

Det är vackert. 

Det botar inget. Men det lindrar.