TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Andas med mig.

Kategori: Min historia, PTSD

(null)

Jag försöker vara ärlig. Jag blottar mig och jag är sårbar. 
Delar med mig om saker som är oerhört svåra. 
Vissa saker gör jag medvetet annat sker utan min vilja. 
Som när dissociationen kommer över mig och jag inte kan dölja att jag tappar talet. Eller när ångesten får mitt hjärta att slå så fort att jag knappt kan röra mig. 
Jag vet att det bara är en tidsfråga innan han får uppleva en flashback. Innan han kommer se mig ligga och krampa i fosterställning och skrika efter hjälp. Jag vet att det kommer ske. För de sakerna kan jag inte kontrollera. Plötsligt är en trigger där eller en mardröm eller ett minne som rammar mig och jag tappar kontakt med omgivningen. Han kommer få se det. Vare sig jag vill eller inte. 
Det är såklart skrämmande och framkallar en känsla av maktlöshet att jag inte kan skona honom från det. Samtidigt finns det inget jag kan göra mer än att förbereda honom. Säga hur det kan se ut, beskriva vad som händer, ge honom får för vad han kan göra. 
Sedan är resten upp till universum. 

Han kan välja att gå. Han kan besluta sig för att det här är för jobbigt, för intensivt, för skrämmande, för komplicerat och lämna mig. Jag är fullt medveten om det. Nästan smärtsamt medveten. Och gör han det så får det stå för honom. Jag kan inte hjälpa vad jag varit med om. Jag kan inte hjälpa att jag är traumatiserad och har symptom efter det. Jag valde inte det här. Jag vill inte ha det såhär och jag gör allt som står i min makt för att det ska bli annorlunda, men det tar tid. 
Jag har den tiden. Det tålamodet. 
Han kanske inte har det. 

Ändå. 
Jag har bestämt mig för att tillåta mig att vara rädd men aldrig att jag för vara feg. 
Om det går åt helvete, så gör det i alla fall inte det för att jag stängde in mig. 
Jag tänker kasta mig ut. 
För oavsett om han fångar mig eller inte så finns jag där och jag tänker aldrig låta mig falla igen. 


Kommentera inlägget här: