TidsLiv

Nej. Jag älskar inte mig själv. 

Men jag hatar inte mig själv heller. 

Jag är i någon slags ambivalens mellan att förstå att jag inte är en ond människa utan har varit utsatt för onda saker. Det definierar inte mig. Det går inte att utläsa min personlighet i de trauman som klättrar över min rygg. Mitt värde finns inte i den börda som vilar över mina axlar. Ingen kan uttala sig om mig genom att titta på mina sår, mina ärr. 

Det finns delar i mig som inte är berörda av allt det hemska. 

Det finns partier i mitt liv som är vackra och obefläckade. 

Jag tänker hålla fast i dem. Tänker förankra hela alltet till de stunderna då jag existerar utan att befinna mig i någon annans våld. 

Så länge har smärtan varit min bästa vän. Jag har krypit tillbaka till självföraktet och förvarat mig i dess famn. Invaggad i min egen värdelöshet. 

Man får inte skada mig mer nu. Jag vill inte bli skadad mer. 

När jag tänker på det är jag mer ledsen över konsekvenserna. 

Själva brännpunkten varade bara några minuter. Men utgången har varat en hel livstid. Så lite tid som har fått definiera hela mig. Men det är inte så konstigt. Jag har mått dåligt längre än vad jag mått bra. Jag har levt med trauman längre än jag levt utan det. Självklart är jag påverkad. Självklart är jag infekterad av vad det har inneburit att bära andras tillkortakommanden på min kropp. 

Kärleken har fått stå tillbaka. Hatet har varit min trognaste vän. 

Så länge. Så himla länge. Alldeles för länge. 

Det är en del av mig, jag är en del av det. 

Men det är inte vem jag är. 

Det är så långt ifrån vem jag egentligen är. 

Jag är större än så.