TidsLiv

Prövningarna fortsätter komma i en strid ström. Aldrig är det stiltje. När första vågen har dragit förbi tar nästa vid. Jag blir van vid tumultet. Det är en sorglig sak att behöva vänja sig vid. 

Dagarna passerar och jag är vid liv men osäker på om jag lever. Det är svårt att klara sig igenom timmarna så jag måste försöka hela tiden. 

Prova, testa, eftersträva. 

Vilja. 

Så mycket handlar om vilja och en naiv övertygelse om att det kommer bli annorlunda. Bara jag gör allt det här så kan jag, en dag, få andas ren luft. 

Bara jag gör det här kommer jag, en dag, vilja andas ren luft. 

Jag reflekterar inte lika mycket över min situation. Har börjat förlika mig med det här. Jag är här, jag mår såhär, livet har varit såhär, livet är såhär. 

Det finns ett lugn i det. Om än ett smärtsamt sådant. 

Veckorna är fyllda av exponering. Alltid exponering, ständigt denna exponering. Skillnaden är att jag väljer det själv. Häromdagen satt jag på samtal och valde att berätta om det ögonblicket då jag förstår att jag inte hade dött. Om den fruktansvärda tyngden som fyllde mig när jag insåg att jag hade överlevt och nu skulle jag behöva kämpa resten av mitt liv med att leva med det här. Leva med vetskapen att det fanns en stund i mitt liv då jag varit övertygad om att tiden var inne och när slutet inte kom var besvikelse det enda jag kände. Ingen lättnad, ingen glädje. Jag var förkrossad över att lungorna återigen kunde dra in luft. 

Uppgiven över att hjärtslagen började kännas i bröstet igen. 

Och mitt i allt det, hans skratt. Han porlande skratt. 

Som i ett annat universum fast ändå i samma rum. 

Samma händelse men kontinenter mellan upplevelserna. 

Snart ska jag till en polisstation och berätta om det. 

Berätta om den stunden. Säga till en polisförhörsledare;

Nej. Jag dog inte. Men jag önskade att jag vore död.