TidsLiv

Jag vill ta bladet från munnen. 

Jag vill uttala ord jag aldrig velat stifta bekantskap med. Jag vill säga saker högt. Jag vill prata ärligt, rakt, utan filter eller bortförklaringar. Jag vill skrika så högt att alla hör vad andra människor har gjort med mig. Mot mig. Jag vill att världen ska veta vilka dessa personer är. Hur de ser ut, vad de gör, hur de lever och vad de är kapabla till. Jag vill att universums ljus ska riktas mot dem och bringa klarhet till vad det vandrar omkring för monster på vår jord. De ska brännmärkas. De ska lynchas. 

Tystnaden är kvävande. Tärande. Den tar sakta död på en. 

Att bära på en hemlighet så tung att den kan sänka en till havets botten är en omöjlig börda att lägga på någon. Ännu värre att lägga på ett barn. 

Jag var bara åtta år när det sades till mig att jag var värdelös.

Att mina viljor inte var viktiga. Att min person inte räknades. 

Sedan blir människor chockade över att man hatar sig själv. 

Hur skulle jag inte kunna göra det? 

Mitt liv har bestått av ogrundade övertygelser om min uppenbarelse. Alla byggda på premisser från själviska demoner som inte visat tillstymmelse till empati för den själ som gråter sig till sömn. För det lilla livet som hellre blöder än läker. För den tystade som lärde sig att hata sig själv. Jag har drivit min hypotes om mitt icke-varande som vore det en sanning. Det har varit så enkelt. Det har varit så lätt.  

Inom loppet av några sekunder indoktrinerades jag i att avsky mitt väsen. Avhumansierandet fick bli ett karaktärsdrag. 

Som att det berätta något om mig vad andra gjorde mot mig. 

Som att de sa något om mig att andra människor ville ta död på mig. 

Jag tänker prata högt och länge. 

Jag tänker höja rösten och överrösta alla de som skriker om lögner och påhitt. 

Jag tänker dra fram som en jävla tornado och riva upp alla de kontrakt som slutits mellan små liv och onda varelser.

Jag tänker driva fram som en orkan och föra skulden upp till ytan. 

Jag tänker göra det för min skull, för att jag har varit tyst för länge. 

Jag tänker göra det för din skull, för att du varit tyst för länge. 

Jag tänker göra det för vår skull, för att ingen, någonsin, ska behöva vara tyst igen.