TidsLiv

Jag känner mig så dålig men jag klarar det bara inte. Jag gör inte det. 

Det är för svårt. Alldeles för svårt och jag blir livrädd. 

Det är för stor belastning. Allt det här är för stor belastning. 

Borde jag vara starkare? Borde jag vara modigare? 

Kanske. Men jag är inte det nu. 

Kalla mig feg, liten, svag. Kalla mig vad fan som helst, jag gör det bara inte. 

Jag känner att det är på bristningsgränsen och jag måste ta ett steg tillbaka för att överleva. 

För att klara av att ens genomföra det här. För jag har inte tagit tillbaka anmälan. 

Överklagan gäller fortfarande. Jag måste bara göra på ett annorlunda sätt.

Ta det i en annan takt. På en annan nivå. Med en annan distans. 

Så. Nu har jag tagit det här beslutet. Nu är det gjort. 

Nu ska jag försöka andas lite. Försöka få de här musklerna att slappna av. 

Släppa spänningarna i käkarna. Få ner andningen. Sänka hjärtfrekvensen. 

Jag ska försöka ta mig igenom ytterligare en dag, ännu en natt. 

Med ett brustet hjärta och en trasig själ. 

Med ett mörkt förflutet och en nedsvärtad historia. 

Med det ska jag leva. Med det ska jag överleva.