TidsLiv

Jag har PTSD - Ring inte polisen. 

Jag har en flashback - Ring inte ambulansen. 

Jag skriker för att jag återupplever ett fruktansvärt minne - Jag är inte galen. 

Jag gråter så att jag skakar för att det gör så jäkla ont inombords - Det är inget fel på mig. 

Detta är egentligen det enda son är friskt. Som är rimligt. Legitimt. 

Sorgen, rädslan, skräcken, skriken, tårarna, det förvridna ansiktet, de krampande lederna, de spända musklerna, den rodnade huden, de ytliga andetagen. 

I en värld som gång på gång visat sig från sin värsta sida är denna reaktionen det enda riktiga. Det enda verkliga. 

Det är friskt att bli sjuk i en värld som är sjuk. 

Det är ett tecken på sundhet att bli galen i en värld som är galen.  

Men det ser hemskt ut, jag förstår det. Jag fattar att man drabbas av panik när någon singlar ner framför en och skriker rätt ut. Det är självklart rätt att kalla på hjälp. 

Även om polisen, ambulansen, brandkåren, psykiatrin inte kan göra någonting. 

Ingen kan göra någonting. Problemet är att för mycket redan har gjorts. 

Kroppen har varit utsatt för för många övergrepp. 

Sinnet är tyngt av för många trauman. 

Men det är inget fel på mig. Jag är inte sjuk. Jag har inte problem. Jag är inte galen. 

Jag reagerar på det som är fel, på det som är sjukt, problematiskt och galet. 

På vuxna män som tar sig friheter över barn. Myndiga människor som passerar unga kvinnors gränser.

Det handlar inte om mig, det handlar om vad jag varit med om. 

Det är inte vad jag har gjort, det är vad dem har gjort mot mig. 

Det är inte jag. 

Det är dem.