TidsLiv

Jag skrev "Jag Lever" på benet. Sedan grät jag i tjugofyra timmar. 

Jag grät för att det är så svårt att leva. För att det kan göra så ont att vara vid liv. Jag grät över alla de såren som klättrar över min hud. För den inkarvade ångesten. För det förevigade hatet. Tårarna föll för all den smärta som kommer blekna men aldrig försvinna. För att jag lärde mig som barn att avsky mig själv. För skammen. För skulden. För föraktet. För äcklet. 

Men jag grät också över tacksamheten. 

Att mitt hjärta fortfarande slår, trots att jag försökt att få det att sluta. 

Att mina lungor tar nya andetag trots att jag försökt kväva dem. 

Att min hud läker, trots att jag är där och sliter upp stygnen. 

Att mina ben bär mig, trots att allt omkring mig rasar. 

Att mina ögon tittar, även när jag vägrar se. 

Jag är så glad att jag fortfarande lever.

Så oerhört tacksam över att jag har fått hjälpen att stanna kvar i det här livet.

Att andra har övertygat mig om att det går att älska livet, när jag har hatat det som mest. 

Jag Lever. 

Jag. Lever.