TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

För att du ska förstå när det mörknar.

Kategori: Dissociering, PTSD

(null)

För ett år sedan tog jag ett ofrivillig dopp i ån som rinner längs med vägen. 
Det var isande kallt men jag kände ingenting. Min kropp gjorde allt för att försöka fly från det inre helvetet så kylan var sekundärt. Jag svalde vatten och fyllde lungorna med löv. Jag drunknande i ett försök att dränka mina sorger, mina rädslor, min skräck, min uppgivenhet. Jag hade blivit kvar där om inte omgivningen hade brytt sig så himla mycket. Eftersom kroppen slutat lyda fick en barmhärtig personal vada ut i havet och ta tag i mina livlösa armar och släpa mig upp för slänten. Jag överlevde. 

Detta året gick flykten mot en åker istället men hindrades av ett buskage där jag sedan låg i en hög bland grenar och pinnar i en onaturlig ställning och skrek på hjälp. På försoning. På Gud. På nåd. 
Nu haltar jag. Foten vreds om i fallet och svullnade upp och blev blå. Ryggen är öm och benen är sönderrispade. Men mest av allt gör det ont inombords. För där finns bilderna, där finns vetskapen om vad han gjorde med mig den dagen då jag var inlåst på rum trettioett. Allt som sker efter det är bara förstärkare på att det faktiskt skedde. Allt som händer efter är bara symptom på vad det fruktansvärda gjorde med mig. 
Att jag försöker fly ifrån mig själv beskriver intensiteten. 
Att jag försöker ta död på mig själv för att slippa beskriver magnituden. 

Jag var övertygad om att jag skulle dö. Då, för tolv år sedan. 
Precis lika övertygad som nu, att jag kommer dö när minnena återigen gör sig påminda. 
För det gör så ont att det brister inuti mig. Det rasar. Brinner. Skakar. Störtar. 
Jag förintas. Förtärs. Krossas. Ödeläggs. 
Så även om jag nu är vid liv och även om jag nu lever, så är det de enda jag vill slippa. 
Jag vill inte behöva leva med det. 
Jag vill inte vara vid liv och önska att jag vore död. 


Kommentera inlägget här: