TidsLiv

Jag borde ju inte bli förvånad. Inte efter vad han har gjort. 

Ändå känner jag mig helt utom mig. Bortom all sans. Kan inte fatta det. Kan verkligen inte ta in att han satt nere i vårt vardagsrum. I den soffan som jag suttit i. 

Han var här och befläckade min trygghet. Inkräktade på min sfär. Den jag jobbat så hårt för. Den jag har kämpat så mycket med att få tillbaka. Han bara klev över alla de gränserna och raderade allt det jobb jag utfört. 

Nu får jag börja om. Återerövra mark igen. 

Han försökte få det till att det är jag som är sjuk. 

Han erbjöd sig till och med att hjälpa mig?! Vet inte vad jag ska säga. 

Historien ändrar sig också. Han ändrar sig. Bygger på, bygger om. 

Någon sa att den som talar sanning inte behöver komma ihåg vad den har sagt och han börjar trassla in sig. 

Han förringar och förminskar. Säger att jag överdriver och att det är uppförstorat. Som att han hade mer tillgång till min upplevelse än vad jag har.

Som att han kan bestämma vad jag ska känna. 

Jag vet inte vad som händer nu. Jag vet inte hur det här kommer bli. 

Det enda som är säkert är att jag är kränkt enda ner på cellnivå. Igen. 

Han lyckades återigen ta sig in i mitt liv och förstöra delar av det. Han återkommer och klär sig i en manipulativ offermantel. Att det här drabbar honom mest. 

Ändå är det inte han som bor på behandlingshem. 

Han är inte psykiskt sjuk, har inte PTSD, är inte deprimerad, har inte ärr över hela kroppen. 

Det var inte hans barndom som stals ifrån honom. 

Det var min.