TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Ett sista drag.

Kategori: PTSD

(null)

Skillnad på det innerliga hugget av smärta jämfört med den utdragna, långsamma plågan. De kommer från olika världar. Byggs av olika sorters ont. Båda lika dråpliga, dräpliga. De har så mycket gemensamt men skiljs åt när det gäller efterverkan. Det ena bär frukt för framtiden, det andra drar dåtidens fotboja. Valet borde vara självklart. Det är ändå svårt att välja. 

Att bestämma sig för att ta det där hugget. Det intensiva och skoningslösa. Det som kommer göra så in i helvete ont att du aldrig vet om du kommer att kunna ställa dig upp igen. Den smärtan som kommer bränna igenom varenda nerv, varenda glimt av din själ, som kommer nudda alla dina minnen och kännas i alla dina sinnen. Det tar emot.

Därför är det lätt att bli kvar med den där eviga plågan. Den som hela tiden håller sig på ett behörigt avstånd och inte slår omkull benen på en men gör heller inte så att man kan leva fullt ut. Den håller sig i utkanten som en osalig ande, för alltid. För det är just det. Den kommer aldrig försvinna, knappt avta. Efter det innerliga hugger går det att gå vidare. Men i den här evighetsstrykande kommer det alltid finnas ett sorgestråk som håller sig i bakgrunden och stör friden, njutningen, livet. 

Därför är valet egentligen enkelt. Hugget. Det intensiva hugget. 

Det är så enkelt. 

Och. 

Det är så svårt.