TidsLiv

Han pratar som om han talade till ett barn. 

Långsamt, tydligt, retoriskt. 

Att ha saker runt halsen är farligt. 

Att försöka strypa sig är farligt. 

Att hänga sig i något är farligt. 

Det kan man dö av. Förstår jag det?

Jag nickar. 

Han upprepar;

Förstår du det? 

Ja, säger jag. Jag förstår det. 

Han nickar bejakande. 

Som att han fattar att jag fattar. 

Vi är på samma sida. 

Att ha nånting runt halsen hårt och länge är farligt. 

Det kan man dö av. 

Sedan förklarar han noggrant varför de måste ta ifrån mig mina hörlurar och skosnören. 

För att de anses vara en risk för mig. 

Förstår jag det? 

Jag nickar. Jag förstår det. 

Han säger att jag kommer ha tillsyn. 

Att människor kommer söka upp mig och kolla av. 

Det känns okej. 

Sedan frågar han om jag kommer be om hjälp om jag behöver. 

Jag tvekar. 

Men säger att jag ska försöka. 

Han nickar. 

Sedan säger han återigen, med betoning på varje stavelse;

Att ha nånting runt halsen hårt och länge är farligt. 

Det kan man dö av. 

Och vill du dö? 

Nej. Jag vill inte dö.