TidsLiv

Mina ögon är rödsprängda. Huden stram. Lätt saltklädd. Ansiktet är svullet. Mina ögonlock skymmer blicken. Det brinner i varje blinkning. Stämbanden är slitna. Rösten hes. 

Jag har förlorat cirka två miljoner liter vätska i alla tårar som runnit ner för mina kinder.  Tänk att det aldrig slutar forsa. Den brunnen sinar inte. Huvudet är tungt och dunkar hårt. Det värker vid tinningarna och mina käkar sänder små ilningar av spändhet till nacken. Ett stycke paket lidande. 

Så fort jag tonar in i känslolivet så börjar ögonen täckas av ett blött filter. Idag ligger all sorg som ett täcke över mig. Det är så påtagligt att andra kan se det. Andra kan känna det. Höra det. 

Jag har legat ner nästan hela dagen. Det har inte funnits ork till något annat. Efter samtalet idag var jag helt slut och efter det har jag bara gråtit. För min skull. För deras skull. För er skull. Jag har varit så oerhört uppgiven. Så fruktansvärt nedslagen av den orättvisa som härjar på vår jord. 

Hur vi dör, bokstavligen dör, medan förövare går fria. Hur kan det vara så? 

Människor tar livet av sig för att det är för svårt att leva med smärtan av vad andra orsakat. Vi skär oss, super ner oss, säljer oss, svälter oss, gömmer oss, tar långsamt död på oss, tar snabbt död på oss för att slippa det överjävliga som andra har utsatt oss för. 

Jag har velat dö. Så många gånger har jag sett döden som den absolut bästa utvägen för att slippa det helvete det innebär att konfronteras med ren och skär ondska. Jag har hellre sett att min existens upphört än att möta mina minnen. 

Så många gånger har jag velat dö. 

Och ändå lever jag. 

Tacka fan för det.