TidsLiv

Jag sitter i duschen och kan inte veta om det är tårar eller vatten som strilar ner i en strid ström och försvinner bort i brunnen. De känns likadant. Faller lika tungt. 

Det är bara inuti som jag faktiskt kan känna att jag gråter. För inuti är det påtagligt. 

Det enda som känns just nu. Det enda som är viktigt just nu. 

När jag slår upp ögonen är blicken suddig. Jag vet att det är ett vattenfall precis framför mig men har svårt ett urskilja det. Det är insidan som påkallar uppmärksamhet. Allt fokus är riktat dit. 

Jag vill inte befinna mig där men har inte något annat val än att sitta där med allt som pågår. 

Vara närvarande i lidandet. 

Delta i upplevelsen av hur insidan värker. 

Jag låter det falla. Alltihop. Tårarna. Vattnet. Tyngden. Regnet. Havet. Sorgen. 

Det blandas ihop och går inte att särskilja från varandra till slut. 

Jag slutar försöka dela upp det. Jag lägger ner att försöka kategorisera det. 

Allt får finnas till på den lilla yta som jag just nu tar upp, sittandes i duschen, ihopkrupen mot kakelväggen, i min lägenhet, placerad i huvudstaden, tillhörande landet Sverige, på planeten jorden, färdandes i ett oändligt universum.