TidsLiv

Gång på gång säger jag det. 

Som att utgången skulle kunna bli annorlunda. Som att det mirakulöst skulle ske en förändring i kosmos och bördan skulle omfördelas. 

Det händer inte. Det kommer inte hända. 

Ändå kan jag inte sluta säga det. Som ett mantra lämnar det mina läppar och blir hängandes i luften utan svar, utan motargument. Det finns ingenting att säga. Inget som kan trösta eller som kan lugna. Jag kan upprepa det till oändlighet. Dra det till sin spets. Tömma innebörden på luft. Fylla tomrummet med vakuum. 

Det spelar ändå ingen roll. Inget kan göras ogjort och inget kan lindra. 

Jag behöver ändå säga det. Jag behöver höra mig själv säga det. 

För att förstå att det här den här världen jag tillhör och att inga svar går att finna i skeendets ansvar. Det är en hård och dyster verklighet att befinna sig i. Där maktlösheten golvar mig och lämnar mig helt utan kontroll. Sittandes i ett rum med en historia av smärta, görandes tappra försök att läka mig själv tillbaka i tiden. Där år har passerat i ett fängelse som aldrig var mitt att fängslas i. Med så mycket självhat och självförakt att jag skadat mig själv ännu mer för att försöka balansera omvärldens mörker. 

Dömd till döden medan mina bödlar gått fria. 

Det är inte rättvist, säger jag igen och mitt hjärta går sönder. 

Nej, svarar hon, det är inte rättvist.