TidsLiv

Permission. Hemma i lägenheten. Får välja själv om jag vill gå ut, vad jag ska äta, vad jag ska göra. Om jag vill träffa någon, gå och träna, spela gitarr, duscha, ta en promenad, äta take away, handla mat, dricka te mitt i natten, tända ljus, sova hela dagen, kolla på film utan att någon blir störd, ha min hörlurar, ladda när jag behöver ladda och sitta på balkongen tills min hud är alldeles kall. 

Förhoppningsvis blir jag utskriven imorgon. Om allt går bra.

Det känns som att det är rätt att bli det. Jag vill tillbaka till rutinerna och strukturerna. Rädd för bli institutionaliserad. Vet att vägen tillbaka kan bli så jäkla mycket jobbigare om jag bara fortsätter falla tillbaka på vården. Behöver anstränga mig för att komma tillbaka till vardagen för att jag vet att det är det bästa för mig. Och för att jag vill ha den. Jag vill ha min vardag. Min frihet. 

Det finns en rädsla för att jag pushar mig själv. Men jag tror att jag fattar rätt beslut. I värsta fall får jag väl läggas in igen. Men jag ska verkligen försöka att hålla mig därifrån. För att kunna vara hemma i lägenheten. Hantera det som kommer upp och bearbeta det som kommer fram. Hur hemskt och jävligt det än är. 

Det är målet. 

Det är många valmöjligheter som blir påtagliga först när de försvinner. 

Och sedan ännu tydligare när de kommer tillbaka. 

Jag kan välja mycket. 

Jag kan välja att skada mig. 

Jag kan välja att vara snäll mot mig själv. 

Jag vill inte skada mig. 

Jag vill vara snäll.