TidsLiv

Hon gråter. Min syster gråter. 

Det skulle jag också göra om det var omvänt. Om det var hennes armar som var fyllda med sår och ärr. Om det var hon som hade suttit och skärt i sig själv för att tömma sig själv på hatet. Om det var hon som blev så tom att rakbladet kändes som enda vägen tillbaka till verkligheten. Om min syster hade velat och försökt att dö. 

Då hade jag också gråtit. 

Jag blir rörd av ömheten. Och också av modet. Jag vet att det tar emot att be mig visa mina sår. Ändå frågar hon. Ändå tittar hon. Lägger handen över mina armar och känner med fingrarna på de utbuktande ärren. De som precis har läkt och de som har läkt för flera år sedan. 

Det händer något i relationen mellan oss när hon får se min smärta gestaltad på min kropp. Det fruktansvärda föder fram något fint. Det finns en skörhet här som det går att röra vid. Som vi båda varsamt försöker värna om. 

Skammen bryts ner, den kan inte leva i en tillvaro av acceptans och öppenhet. Skulden förflyttas, den kan inte bäras av mig samtidigt som den tilldelas andra. 

Föraktet sinar, det får inte näring när kärleken sprider ut sig. 

Så hennes tårar får trilla. De har all anledning att göra det. 

Och jag tittar på och tänker att det inte finns så mycket att säga mer än att det är för jävligt. Det är för jävligt. 

Men här ligger också skillnaden. Nyansen som gör livet värt att leva. 

För varje gång jag hatat mig själv, så har min familj alltid älskat mig ännu mer. 

För varje gång jag skadat mig själv, har de i min närhet alltid skyddat mig ännu bättre.  

För varje gång jag gett upp, har jag, för mig och för dem, alltid fortsatt ändå. 

Alltid fortsatt ändå.