TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Verkligheten är inte vackrare.

Kategori: Anmälan

(null)

Jag lyssnar på rösten över tråden. Den berättar för mig om Svea Rikes lagar och vilka paragrafer som ska tillämpas. Det är grekiska, latin, mandarin. Jag fattar ingenting men förstår ändå allt. Begriper inte hur det är möjligt men fattar att det är som det är. 
Vi har inte kommit längre än såhär. 
Vi låter fortfarande förövare gå fria även om de faktiskt erkänner brott. 
Vi upprepar "brott kan ej styrkas" som vore det enda källan till syre. 
Vi rabblar "fria hellre än fälla" tills det blöder från varenda ven. 
Vi skriker "oskyldig till motsatsen bevisas" tills rösten blir hes. 

När han hör hur hans ord träffar min ömtåliga själ blir han tyst. Kan ändå ana en tillstymmelse till empati där borta. Att han förstår att den förundersökning han så enkelt kunde lägga ner faktiskt handlade om en riktig människas öde. Det är ett riktigt brott mot mig han benämner i olika termer. Det hände i verkligheten. 
Det finns en person bakom "målsägande". 
En verklig sådan som gråter sig till sömns inatt vetandes att den "misstänkte" för alltid går fri. 

Så han säger att han tror mig men att det inte spelar någon roll. Han säger att han inte ser någon anledning till att jag skulle ljuga men det förändrar inget. Det har gått för lång tid, passerat för många år, det finns inga bevis. 
En sargad själ och ett hjärta i kras håller inte i en rättegång. 

Livstid. De skulle få livstid allihop. Om vi ställde det i paritet till den smärta vi bär på. 
Till den skam som vi tilldelats. Till det självhatet som färgat vår kropp röd. 
Ingen av dem skulle någonsin få gå fri igen och det är, faktiskt, ändå inte i ens närheten av det straff som vi upplever. 


Kommentera inlägget här: