TidsLiv

Det är lätt att tänka att den här sorgen är något jag ska komma över.

Det kommer jag aldrig göra. Däremot kommer jag kunna leva med den. 

Den kommer inte längre diktera villkoren för mitt liv och minnena kommer sluta ta upp all min vakna tid.

Jag hade en vision om hur jag skulle tänka och känna när jag flyttade härifrån och den stämmer inte alls överens med verkligheten. Långt ifrån. 

För det första var jag övertygad om att behandlingen skulle hjälpa mig att bli av med minnena. 

Som om övergreppen aldrig hade hänt. 

Så fel kan man ha.

Så lite kan man veta om hur trauman fungerar att det känns som en lösning på förnekelse - mer förnekelse. 

För det andra trodde jag att jag skulle vara glad och lycklig när mitt flyttlass återvände till huvudstaden. Så fungerar det inte heller. På ett sätt mår jag mycket bättre idag än jag gjorde för två år sedan men på ett annat sätt mår jag mycket sämre.

Jag har dragit upp så mycket smärta till ytan, så mycket hemska minnen och så mycket jobbiga känslor och de försvinner inte i första taget. 

Det är ett arbete som fortsätter långt efter min tid här i Skåne.

Det finns inget som heter "att vara klar".

Det finns inget "nu är jag färdig".

Däremot finns det strategier att hantera och lära sig leva med smärtan.

Med sorgen.

Med minnena.

Jag åkte hit och trodde jag skulle bli av med allt. 

Istället åker jag härifrån med allt och så mycket mer. 

Och det gör mig inte trasig, det gör mig hel.