TidsLiv

Det regnar ute på balkongen men jag orkar inte gå dit. Trots att jag älskar det smattrande ljudet. Trots att det brukar skänka mig lugn och ingjuta trygghet. Det finns något rogivande i att allting blir blött. Tycker om att se hur huvudstaden blir renat. Följa de små vattendropparnas färd på glasrutan. Se hur träden blir tyngre av vätan. Känna doften från asfalten som fångat upp regnet och skapat små sjöar på vägen. 

Jag skulle vilja gå ut. 

Istället sitter jag i sängen och hör det på avstånd. Slår ibland blicken ut mot balkongen men kommer inte resa mig upp. Jag orkar inte. Den här dagen har varit fruktansvärd. Värsta på länge och jag har inte kraften. Idag får det bara regna på avstånd. 

Så jag sitter kvar. Längtar ut. Längtar dit. Längtar bort. 

Någonstans måste det finnas ett liv för mig som inte är såhär smärtsamt. Jag har kämpat så hårt för det. Någon gång måste det väl ändå slå in? 

Jag hoppas det. 

Jag hoppas det så mycket att jag...