TidsLiv

Täcket ligger kvar i garderoben. Men jag gör inte det. 

Jag har rest mig från golvet, ställt mig på benen, öppnat dörren och gått ut. Det tog ett bra tag. Länge låg jag i en hög och andades i takt med mitt klapprande hjärta. Jag var inte ensam där inne. Ångesten höll mig sällskap, paniken baddade min panna och dödsskräcken höll sina armar runt min arma kropp. 

Jag kan fortfarande höra mitt gråt där inifrån. 

Jag kan höra mitt eget skrik eka mellan väggarna. 

Mina armar blöder inte. Jag trodde verkligen de skulle göra de ikväll. Såg hela scenariot framför mig. Saxen som sprättat upp ett rakblad. En genomdränkt handduk.  Pölarna på golvet. Min tomma blick. Spåret av euforin som infann sig för ett ögonblick men som snabbt försvann bort tillsammans med min livsuppehållande vätska. Jag längtade efter det. Såg det som att jag valde mellan att få ytterligare en flashback och återuppleva mitt övergrepp eller begå övergrepp på mig själv men ändå behålla kontrollen. "Kontrollen". Den alltid inbillade. Den aldrig infinnande. 

Dagen har varit för jävlig och jag längtar efter en ny. Samtidigt kommer varje ny timme innebära att jag närmar mig den 8 december. Dagen då jag ska besöka platsen där jag nästan miste livet. 

Dit ska jag resa. Och sedan resa tillbaka. 

Jag har ingen aning om hur jag ska våga. 

Klockan är snart midnatt och en ny dag nalkas. Jag vet att jag kommer vara kvar här för att se den. 

Med all smärta jag besitter, med all värk jag innehar. 

Natten kan komma. 

Jag kommer vara kvar.