TidsLiv

På måndag kommer hon hit. 

Reser genom landet för att höra min historia. För att lära sig den, förstå den, förvalta den och sedan driva den. Driva den mot alla de röster som kommer hävda att lögner har sluppit ut från min mun. 

De kommer att överrösta det mesta. Ifrågasätta ännu mer. Hävda motsatsen. Övertyga omvärlden om hans oskuld och min sinnesförvirring. 

Jag vet att jag inte vill göra det här lika mycket som jag vet att jag måste göra det. Om detta måste jag berätta. Ingående. I detalj. Ner på nanonivå. 

Allt detta som jag inte vill säga som måste förtäljas ändå. 

På måndag kommer hon. Min advokat. Hon är på min sida. Hon tror på mig. Ändå är jag livrädd. Inte för hennes reaktion utan för min. Jag är så oerhört rädd för att behöva berätta om det här. Det skrämmer mig så. Även fast jag vet att det inte är farligt, det händer inte nu, så blir det levande i samma ögonblick som jag tillåter det att få finnas. Reaktionerna som inte låter sig bli väntade på. Jag kan förutspå skräcken, kan förutse paniken. 

Jag vet att den kommer komma, det gör den inte mindre obehaglig. 

Jag valde inte detta. Jag hade aldrig velat behöva göra det här. Vara med om det här. 

Ändå hände det. 

Tiden är inne för min upprättelse. 

Jag har startat en process. 

Nu ska jag avsluta den.