TidsLiv

Mina armar provocerar. Visst är det märkligt? 

Att mina bleka, trasiga armar kan uppröra andra genom att bara finnas. 

Jag kämpar med accepterandet av hur mitt demolerande av kroppens största organ alltid kommer vara synligt. Blekna med tiden, men alltid finns där. Sår läker men försvinner inte. Det får bli en metafor för den smärta som finns inuti. Själsliga sår läker också, men försvinner inte. Jag kommer alltid ha varit med om det jag varit med om. Övergreppen. Utnyttjandet. Avhumaniserandet. 

När andras blickar bränner som mest, när jag känner av föraktet allra tydligast så försöker jag vända det. Jag försöker ge mig själv andrum genom att konstatera att - De vet inte. De vet inte vad jag har tvingats genomlida. Hur mycket kraft det har krävts för att stanna kvar i livet. De vet inte hur jag kämpat med att inte ta livet av mig.

De fattar inte att de här strecken, som kan sticka så i andras ögon, är ett bevis på att jag försökte hantera något ohanterbart och det här var enda sättet jag kunde göra på. Hade jag kunnat göra annorlunda hade jag gjort det. 

Sedan blir jag nästan förbannad. 

Hade ni gått igenom det jag gått igenom utan några verktyg hade ni också skadat er. Jag är precis som er och ni är precis som mig. Med enda skillnaden att mina tragedier fortfarande är synliga på min kropp. Och även om det var jag, jag som fattade tag om rakblad, glasbit, kniv, vilket vasst föremål som helst och åstadkom de här såren så är det inte mitt fel. Jag ville aldrig hamna här. Likt förbannat hamnande jag här. 

Se förbi det. 

Se bortom de gapande öppningarna. 

Titta djupare än vad mina ärr går. 

Titta längre bort än mina vita streck sträcker sig. 

Det du kommer finna är inte vackert, men det är sanningen. Det är verkligheten. 

För mig och för många med mig.