TidsLiv

Tänk om du visste. 

Tänk om du också låg vaken inatt och våndades inför morgondagen. 

Men det gör du antagligen inte. Jag tror du sover lugnt. Medan mina mardrömmar avlöser varandra. Medan mitt tvivel växer sig inom mig och svärtaer ner allt det kommer åt. Till slut vet jag inte ens om verkligheten är verklig. 

Hur kan jag vara säker på att jag ens sitter här? Hur vet jag att jag andas? Finns jag ens till? 

Den existentiella krisen du har planterat i mig har vuxit sig stor. Stark. 

Ibland täcker den helt och hållet min syn och jag blir kvar med det du lämnade hos mig. 

Föraktet. Hatet. Osäkerheten. 

Då vänder jag mig till dem. 

Till de som kände mig innan, till de som känner mig efter. 

Jag söker bekräftelse hos människor som jag älskar och som älskar mig tillbaka. 

Ty de vet.

När de säger att jag talar sanning så försöker jag suga i mig de orden. Jag greppar tag i den omtanke de strör över mig och försöker hålla kvar i medkänslan de inbringar. 

När de säger att jag är värdefull, vill jag tro dem. 

När de säger att jag är älskvärd, vill jag att de ska ha rätt. 

När de säger att jag kommer att klara det här, vill jag inget hellre än att lita på dem. 

Imorgon, när jag sitter ensam i rummet med rättsväsendets riddare, är jag egentligen inte ensam. Utanför står det en armé och väntar på att få backa upp mig. 

Få ta emot mig när jag faller. 

Få vägleda mig när jag frågar om råd. 

Få älska mig när jag inte älskar mig själv. 

De står kvar. De tror på mig. De hoppas på mig. 

Det får mig att vilja även om jag inte vill. 

Det här också. 

Jag tar mig igenom det här också.