TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

I riktning mot fram.

Kategori: Vardagen

(null)

Det är lätt att glömma segrarna. 
Det är enkelt att bara springa på och strunta i de framsteg man faktiskt tar. 
Hur små de än är. Hur obefintliga den än verkar. 

Jag har åkt tunnelbana, själv. 
Det kändes som något omöjligt för bara ett halvår sedan. Då var tanken på tunnelbanesystemet i Stockholm något som höll mig uppe om nätterna. 
Jag kommer aldrig klara det, gick tankarna. 
Och så plötsligt satt jag där. På de där blåa sätena med gula stänger runtomkring, omgärdad av människor, i en vagn som hette Gunnar eller något liknande. 
"Dörrarna stängs", "Nästa Gullmarsplan", "Byte till grön linje". 
De var läskigt och obehagligt men jag gjorde det. 
Sedan gjorde jag det igen och igen och nu gör jag det. 
Det är inte helt oproblematiskt och inte helt smärtfritt men jag färdas under jorden i små blåa vagnar och det trodde jag inte att jag skulle klara av att göra. 

I två år var jag borta från Stockholm och hann bygga upp en ordentlig rädsla för den dagen då jag skulle försöka infinna mig i staden igen. När jag för ett år sedan gick på Ica och var livrädd och bara tanken på en folkmassa skrämde slag på mig. Då var det här långt borta. 

Idag tänker jag stanna upp och se det. Tänka på det. Fira det. 
Ta in att något som kändes som en evighet fram, idag är verklighet. 
Jag åker tunnelbana. 
Jag för mig framåt. Jag tar mig framåt. 


Kommentera inlägget här: