TidsLiv

Folk planerar för sina liv och sin död samtidigt. 

Hon kunde prata om framtiden. Om drömmar. Visioner. Längtan. Förhoppningar. 

Men samma kväll skrev hon ändå ett brev till sina närmaste där hon deklarerade sin uppgivenhet. Ledsamheten som tärde sönder henne. 

Det går att vilja vilja leva men också vara helt övertygad om att döden är den enda utgången. Tänk dig att känna så. Tänk den ensamheten det måste bara att vandra omkring på jorden och hela tiden veta att man inte tillhör. Snart är man borta. 

När jag tänker på hennes självmord så fylls jag av en sorg men också av en egoistisk lättnad att jag ännu är vid liv. Jag tycker inte om att hennes död får mig att vilja leva. Men det blir så himla tydligt där. Hennes avslut, den början hon aldrig fick. Det livet hon aldrig kan ta del av. Den andra sidan. När det vänder. 

Hon avslutade med att skriva att hon inte ville att de, vi, skulle vara ledsna. 

Att hon äntligen hade fått ro. Får nu vila ut. 

Det är ingen tröst. Egentligen inte alls. Bara inbillad, men det känns skönt att veta att lidandet har upphört för henne, även om det egentligen bara ändra form och förts över till de närmaste. 

Snart ska jag flytta från behandlingshemmet. Här, där jag träffade henne. Lärde känna henne, blev hennes vän, fick skratta med henne, fick gråta med henne och till slut fick jag sörja henne. Innan jag reser kommer en ros få pryda hennes viloplats. Jag kommer gå dit med tunga steg och en hel del ilska över det liv som tilldelades henne som var omöjligt för henne att hantera. Det gjorde för ont, var för svårt. 

Älskade själ. 

Var du än är, så hoppas jag att du har det bättre. 

Aldrig glömd.