TidsLiv

Så. Vi har gått in i mars månad. Mycket är samma, en del är förändrat. Jag har börjat exponera själv mera. Hade till slut inget val. Måste vara i kontakt med min historia mer än de timmarna i terapin. Det är odrägligt. Men icke förhandlingsbart. Vill jag komma härifrån är det så jag måste göra. Så nu är det exponering själv fyra gånger om dagen. På olika sätt. Det är svårt att få något annat att fungera då. Eftersom när jag väl kommer i kontakt med sanningen så vill jag bara lägga mig i en hög och aldrig resa mig upp igen. Kan inte förstå hur jag ska fortsätta vara människa när minnena är så avhumaniserade. 

Datumet för förhöret är ännu inte satt. Våndas inför den dagen då jag får telefonsamtalet med en tid. Vet inte hur jag ska klara av att ta mig till en polisstation och ge min version. 

Hur ska jag överleva? Vill jag ens överleva? 

Stockholm däremot. Min huvudstad. Min bostad. Dit ska jag åka om en vecka. Hade till slut inget val där heller. Min psykolog frågade varför jag inte ville åka upp och, dum som jag är, svarade jag att jag är rädd för att allt kommer bli så verkligt om jag väl gör det. Så det första han gjorde var att tvinga mig att bestämma ett datum för det. Såklart. Allt det som skrämmer mig ska jag ju utsättas för. Jag vet att det är för mitt eget bästa men jag kan ändå få hata det. Det är ändå lika svårt och jävligt och jobbigt, trots att det hjälper mig i längden. Det gör ingen skillnad i stunden. Det kommer vara lika odrägligt att stiga in i lägenheten, som jag lämnade för två år sedan och få känna på hur den verkligheten slår mig i ansiktet, även om det långsiktigt kommer föra mig framåt. 

När någon frågar hur det går vet jag inte vad jag ska svara. Det går ju, men det är fruktansvärt. Hela tiden, mestadels. Att kämpa för sitt liv är inte lätt. Det är inte enkelt. Det är strapatser och svårigheter varje dag. En rad hinder jag ska ta mig över för att kunna leva ett liv i frihet. Och valet är hela tiden mitt. Det kan göra mig så frustrerad, att allt är mitt ansvar. Andra kan hjälpa, pusha, stötta men arbetet är det jag som måste välja och sedan göra. De gångerna då jag inte orkar finns det ingen som orkar åt mig. De gångerna jag inte vill finns det ingen som kan vilja åt mig. 

Jag faller och jag måste ta mig upp. Jag tvekar och jag måste ändå våga. 

Hela tiden. Varje dag. Jämnt. 

Det går långsamt och det är trögt. Och det är så det är. Så det måste få vara. Jag försöker att vara positiv över de sakerna i livet som ändå skänker lycka. Familjen, vännerna, musiken, skrivandet, mörkret, tystnaden. 

Det finns mycket i det här livet som är för jävligt. Men det finns också mycket i det som är fint. 

Jag måste bara se till att det fina trumfar det jävliga.