TidsLiv

Tiden på behandlingshem. 

Det är snart två år. 

Tiden har rasat samtidigt som den helt stått still. 

Jag har varit medveten i varenda ögonblick och jag har totalt missat allting. 

Det är en märklig kombination av fullständig närvaro och absolut dissociering. 

Jag hamnar i ett ingenmansland där jag vet var jag är, varför jag är där jag är och hur länge jag har varit här och jag har ingen aning. 

Det går visserligen i linje med resten av mitt förhållningssätt till omvärlden och mig själv. Förnekande, ifrågasättande, förminskande. 

Trots att jag snart varit här i sjuhundratrettio dagar så ställer jag mig ändå frågande till om jag faktiskt behöver vara här. Förstår ni naiviteten i det? 

Jag menar, svaret finns ju i frågan;

Om jag inte hade behövt att vara här.

Så hade jag inte varit här. 

Så enkelt är det. 

Så svårt är det.