TidsLiv

Jag vill inte vara ledsen, säger jag. 

Som om du skulle ha ett val, säger han. 

Vissa saker går inte att styra över. Ändå försöker jag. Och det blir mitt fall. Det håller mig kvar i den här oändliga banan av smärta. Som en dåre gör jag samma sak om och om igen och förväntar mig ett nytt resultat. Övertygad om att det måste finnas ett kryphål jag missat. Det måste gå att få bort känslorna utan att behöva känna dem. Få bort upplevelsen av sorg utan att behöva uppleva sorg. 

Han poängterar det. Hjulet jag hamnar i. Det hjulet jag så länge har sprungit runt i. Det som tagit mig hit. Idag. 2018, ett behandlingshem, psykiskt sjuk och ett liv i spillror. Var det såhär jag tänkte att det skulle bli? Nej. Jag ville bara slippa konfronteras med det värsta och mest smärtsamma i mitt liv. Jag ville bara få fortsätta leva på som om inget hade hänt. Ignorera det faktum att mitt hjärta blev utslitet från mitt bröst, stampat på och sedan tillbakasatta. Med det har jag försökt att leva. Ett defekt hjärta och en krossad själ. Det har inte fungerat. Såklart det inte har. 

Ändå fortsätter jag försöka. Tänker att kanske, kanske, kanske kan det bli annorlunda de här gången. Trots de tio tusen försöken jag har i ryggsäcken. Facit på om det verkligen kan bli en annan utgång när man fortsätter göra exakt samma sak. 

Det är en naiv förhoppning men en förståelig sådan. 

För när murarna väl rasar och hela Atlanten hälsar på i mina tårkanaler så vill jag inget hellre än att fly och slippa känna. För det gör så ont att det defekta hjärtat spricker lite till. Går sönder för att kunna bli helt. Trasas för att kunna läkas. 

Det är så paradoxalt att det känns som ett hån. 

Men sanningen är, har alltid varit, och kommer alltid vara, väger ur helvetet är igenom det.