TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Kunskapens svarta öga.

Kategori: Min historia, PTSD

(null)

Hon fråga om jag har hållit på med någon sport. 
Jag räknade upp alla utom en. Ändå så höll jag på med den sporten från att jag var åtta tills jag var sexton. Mellan de åren övade jag en gång i veckan, blev duktigare, utvecklades tills jag en dag aldrig mer ville komma i närheten av ett nät, ett racket eller en grön liten boll. Det var som att i ett enda slag så glömde jag allt. Forehand, backhand, serve och smash. Mina lemmar skulle inte kunna upprepa rörelsen om jag så blev tvingad. Åtta år av träning raderades, sådär bara, som om det aldrig hade ägt rum. Jag skulle sluta prata om det. Förneka att jag någonsin befunnit mig i hallen nedanför skolan. Så pass mycket att när jag en dag, tio år senare, får frågan vilka sporter jag utövat så är den här inte med. Den räknas inte. Jag vill inte kännas vid den. Vägrar erkänna att jag, termin efter termin gått till samma lokal och lärt mig spela den förbannade sporten. 
Jag kan inte prata om det idag. 
Kan inte förlika mig med att den en gång i tiden tillhörde min vardag. 

Det finns en anledning till det, såklart. Det har inget med själva sporten i sig att göra. Det har det aldrig. Inte när det handlar om att man totalt förnekar något man lärt sig. Det är helt och hållet hans fel. Han som lärde mig hur jag skulle hålla racket, hur jag skulle röra på mina fötter, hur jag skulle bedöma avståndet, hur jag skulle träffa bollen. 
Han lärde mig allt det. 

Sedan lärde han mig hur ett rep kan skära in i handlederna om det binds på ett speciellt sätt. 
Han lärde mig hur det känns när kroppen är övertygad om att den kommer dö så dem stänger ner. Hur det går att försvinna från sig själv när det som händer är för smärtsamt. 
Han lärde mig om rädsla. Skräck. Dödsångest. 
Han lärde mig att hata mig själv. Han lärde mig om skam och skuld. 
Han visade hur en annan människas behov kan komma före allt annat. 
Komma före trygghet, omtanke, medmänsklighet, ett barns rätt till en framtid. 
Han lärde mig att undvika allt som någonsin påminde om honom, så alla associationer som ens kunde likna vid den jävla sporten skulle få mig att fly i panik. 
Han lärde mig att jag hellre vill dö än att något av det som hände, ska ha hänt. 


Kommentera inlägget här: