TidsLiv

Själv sitter jag på en parkering. 

Tårarna rinner ner för mina kinder. Strilar i en strid ström. Faller tungt mot mina spända ben. Hyperventileringen är ett faktum och hjärtat rusar. Här har jag suttit i snart en timme. Oförmögen att röra mig. Inkapabel att ta mig härifrån. Som fastfrusen i asfalten utanför den byggnad där jag en gång lärde mig att läsa. 

Vad gör du nu, just nu, i detta nu? 

Själv står jag nedanför mitt hus med bilmotorn som fortfarande rasar. Jag kan inte förmå mig att stänga av den. Kan inte uppbringa tillräckligt mycket energi för att öppna bildörren och ta mig upp längs grusgången. In till värmen. Hem till min familj. 

En del av mig vill inget hellre. En annan del vill bara fly. Köra ifrån den här platsen för att aldrig återvända. Lämna mitt barndomshem bakom mig i ett moln av avgaser och tänka att nu är gifterna bevarade där och jag kan andas frisk luft någon annanstans. 

Vad gör du nu, just nu, i detta nu?

Själv försöker jag för hundrade gången ta mig igenom minnet av hotellrummet. Processa vad du gjorde med mig där. Vad det gjorde med mig där. Jag är livrädd och skräckslagen. Hatar varje sekund av det. Ändå är det enda lösningen. Jag vet det, för jag har testat alla andra metoder och misslyckats. Inget kan radera det. Inget kan eliminera det. Jag ska istället låta det få finnas trots att det skär i hela mig. 

Vad gör du nu, just nu, i detta nu? 

Sitter du också med ångest? Med sorg? Går ditt hjärta också i tusen bitar? 

Hatar du dig själv? Har du svårt att ens möta din blick i spegeln ibland för att den är så trasig? Kan du avsky din kropp? Äcklas av din närvaro? Känna obehag inför din existens? Kan du sova om nätterna? Skratta om dagarna? Känner du trygghet inför omvärlden? Till freds med livet? 

Tänker du på mig, så som jag tänker på dig? 

Det jag gör nu, just nu, i detta nu är att jag anstränger mig för att inte skära i min hud. Jag uppbådar all kraft jag har för att inte ta livet av mig. Jag kämpar med att vara närvarande för att mitt sinne vill egentligen bara dissociera bort all tid jag har. Jag tvingar mina lungor att ta ytterligare ett andetag. Jag ber till mitt hjärta att det ska fortsätta slå. Jag torkar bort salta kanaler från mina kinder. Jag stryker över spända muskler.

Min vardag består i att uthärda. Klara mig igenom ännu en timme, ännu en dag. 

Det är ett ständigt dividerande om det verkligen är värt det, all den här smärtan, är det ändå värt det? Det är hela tiden en debatt om jag klarar att fortsätta leva trots att jag har de här minnena. Kommer jag orka? Vill jag ens orka? 

När det gör som ondast, när det är som svårast, kan jag inte låta bli att tänka på dig och ställa mig frågan vad du gör. Just nu. I detta nu. 

När det enda jag försöker göra är att överleva.