TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

I skenet av sanningen.

Kategori: Min historia, Självskadebeteende

(null)

Jag är så älskad. 

Varenda cell jag har tycker någon om. Varje atom finner någon beundransvärd. 
De kallar mig för stark, för en krigare, för fantastisk. Och jag förstår inte vad de menar. Hur kan de inte se allt det äckliga? Det fruktansvärda jag har gjort och utsatt mig själv för. Vet de inte om att jag har sökt mig till dödens gränder och låtit andra få besudla mig? Vet de inte vilka tankar som kan fylla mitt sinne när jag inte kan hantera de överväldigande känslorna. Har de inte sett mina armar? De som en gång var nakna och oförstörda men som jag nu har fyllt med långa röda och vita streck. 

De ögonen de ser in i, de ögonen har stirrat djävulen i vitögat och ändå tillåt honom att köpa min själ. Jag har haft ett pris, en kostnad, en siffra. 

Den rösten de tilltalar har pratat med ondskan själv och stämt upp i destruktivitetens dystra sång. Njutit av plågandet. Sett det som en bedrift att blöda från varenda ven. 

Mitt största organ är täckt i en hinna av skam. Den bränner sig ner i mitt blod och har nuddat allt i min kropp. Invändigt och utvändigt. Den kommer ifrån de val jag har fattat. Från de beslut som jag ångrar med allt jag är men som inte går att göra ogjorda. Skammen är ändå min. 

Längs utanpå mitt skal kryper skulden. Den blir som en svart skugga över hela mig och berättar om de gångerna jag gråtit över att blivit skadad men sedan velat skada mig själv ännu mer. När andra skapat tårar i mina ögon men istället för att torka bort dem har jag fyllt på dem i ett naivt försök att ta kontrollen. 

Som att jag äger mig själv först när jag skadat mig själv ännu mer än vad någon annan har gjort. 

Min själ är trasig och mitt hjärta är brustet. 
Min kropp är smutsig och mitt väsen är nedsvärtat. 
Jag är smittad av misär och bär på en epidemi av tragedier. 
- Men de verkar inte bry sig. 
Tvärtom. 
Det verkar som att ju mer de få veta om allt det fruktansvärda jag har gjort och varit med om ju mer tycker de om mig.
Jag kan inte förstå det. 
Jag är så älskad. Så älskad
Ändå hatar jag mig själv. 



Kommentera inlägget här: