TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

I förlängningen.

Kategori: Depression

(null)

Han skulle släppa allt.
Kasta alla måsten över bord och ta över mitt bagage utan att tveka. 
Han skulle färdas över lik, ta sig igenom eld, spränga sig fram bland hus om det skulle lätta mitt tyngda sinne. Han skulle göra vad som helst. Jag ser det så tydligt. 
I hans gester, hans beröringar, hur han tittar på mig. Hur han tilltalar mig. 
Jag, hans syster. Han, min bror. 
Så mycket betyder jag. Så älskad är jag. 

Jag försöker ta det till mig. Sveper det runt mig som en filt av värme. Vetskapen att jag betyder något. Att jag är viktig. Att även om jag kämpat för mitt liv så kämpar jag i längden även för deras. För min familj, mina vänner, mina medmänniskor. 
Min existens spelar roll. Den har en inverkan på andras liv. 

Jag känner den kärleken från min bror, min mamma och pappa, min syster, mina närmaste vänner och från er främlingar som jag aldrig mött men som ändå följer min resa. 
Jag känner mig älskad. Betydelsefull. Obytbar. 
Mitt upphörande av hjärtslag skulle påverka människor runt om mig. 
Det skulle sätta spår. Spår som jag absolut inte vill vara anledningen till. 
Så. Fokus kärleken. Värmen. Närheten. Uppskattningen. 
Jag behöver den från alla men saknar den från den absolut viktigaste personen. 
Jag får kärlek, känner värme från andra. 
Jag är älskad av så många. 
Utom mig själv. 


Kommentera inlägget här: