TidsLiv

Jag hade glömt hur det kändes. 

Att skratta med hela själen. Mena med hela hjärtat. 

Jag kunde inte komma ihåg hur magmusklerna kan vara alldeles ömma efter att man har spenderat några timmar med människor som får en att vika sig dubbel. 

Vänner som får en att glömma bort all smärta. 

Vänner som får en att komma ihåg livet. 

Jag hade glömt hur det kändes. 

Att vilja något, att brinna för något. Drivet. Energin. 

Hur det kan klia i fingrarna för att det finns så mycket man vill göra nu, nu, nu. Helst igår. 

Att det knappt går att bärga sig för att man vill så mycket, vill så intensivt. 

Den personen som jag var. Som jag är. 

Hon som tycker, tänker, gör. Engagerad och energisk. Driftig och produktiv. 

Jag hade glömt. 

Så jag behövde att det kom två från mitt liv och påminde mig. 

Det här är du. Det här har alltid varit du även om det legat dolt under allt dåligt mående. 

Men det har aldrig försvunnit, bara vilat. Väntat på signalen. 

Och idag började den sakta ljuda. 

Det kan vända, jag känner att det kanske kan vända. 

Jag kan komma tillbaka till något jag älskar, som jag trivs med, som jag mår bra av, som gör mig lycklig. 

Tillbaka, dit jag hör hemma. 

Till människor som älskar mig precis så som jag är skapt. 

Oavsett ärr och trauman. De vill ha mig som jag är. 

Med alla skavanker och brister. 

Jag börjar längta efter det livet som satts på paus. 

Nu kallar det på mig. Och jag vill svara.

Jag hade glömt. Så de fick påminna mig. 

De fick mig att känna mig sedd, älskad, viktig, behövd. 

De fick mig att vilja igen. 

Det kommer jag alltid att vara dem tacksamma för. 

Det är något jag aldrig kommer glömma.