TidsLiv

Tänk långsiktigt säger de. 

Blicka bort mot horisonten. 

Se förbi världens kant. 

Alla möjligheter, alla tillfällen. 

Sedan ska jag leva i nuet också. 

Ta till vara på varje sekund. 

Fokusera på varje andetag. 

Vara ett med här och nu. 

Jag försöker tillgodose båda förslagen lika mycket och hamnar nånstans mittemellan. Hyfsat förvirrad. Jag ska planera men inte låsa upp mig. Jag ska drömma men inte förlora mig i pressen. Hitta en balans mellan vilja och vad som är bra för mig. Lyssna på kroppens signaler, den har alltid rätt. Bromsa när jag behöver och pusha mig själv när jag inte vill mer. 

Utanför det här ska jag leva ett liv själv. Utan det stödet jag får idag och utan den hjälpen jag behöver just nu. 

Jag är rädd. Klart jag är rädd. Det är så mycket ansvar. 

Så mycket som står på spel - Hela mitt liv. 

Jag ska klara mig själv och jag ska tillbaka till någon slags vardag som jag ska kunna stå ut i. 

Med mina minnen, med min historia. 

Jag kan inte låta bli att rita upp alla möjliga scenarion. De flesta där det går åt helvete. Där jag återigen måste bo på slutenvården och bli hindrad från att göra mig själv illa. Eller att jag faller tillbaka i prestationens näste och bränner sönder allt jag byggt upp. Eller det värsta, att jag återigen börjar definiera mitt värde utifrån andras tillgång till min kropp. Att jag ger av mig själv till människor som bara vill förstöra. Att jag sätter ett pris på min existens. En summa på mina andetag. 

Hamnar jag där igen vet jag inte om jag tar mig därifrån. 

Det får inte hända. Jag överlever det inte. 

Och jag vill överleva. 

Jag vill leva.