TidsLiv

Med mina händer gömda i hans och hans isblåa blick djupt rotade i mina kastanjebruna så sa han med stadig stämma; "Om jag hade haft en dotter, hade jag velat att hon skulle vara som dig". 

Sedan blev det tyst.

Jag tappade talförmågan för ett ögonblick. Var jag förlorad i ångesten så upphörde det. Allt fokus tillbaka till rummet ute på slätten. Där jag precis genomlidit mitt egna helvete och varit tolv år tillbaka i tiden och upplevt alla tänkbara fysiska och psykiska smärtor man kan tänka sig. Omtöcknad från det så skjuter han värmepilar rätt in i mitt bröst. Med sikte på själen. Täpper igen de hål som blöder. Lugnar det hjärta som rusat. Ömmar för de slokande axlarna och de hårt sammanpressade käkarna. 

Jag förställer mig hur jag ser ut. 

Nedbruten. Som ett vrak. Helt svag och sårbar. Blottad för omvärlden. 

Han ser något annat. 

Han ser mod och tapperhet. Vilja och övertygelse. 

Han ser att jag kämpar så hårt att ögonen blir blinda av tårar och luften går ut mina lungor. Han ser att jag är så rädd att jag tror att jag ska upphöra men kommer ändå hit gång efter gång. 

Han kallar det mod. Och han beundrar det. Vill återfinna det i de han möter. Och hade han haft en dotter hade han velat att hon skulle vara som jag. Lika modig. 

Det är något av det finaste någon har sagt till mig. 

Och aldrig förr har jag i en stund där jag bara känt äckel, skuld, skam, hat, sorg plötsligt blivit genomborrad av en sådan värme, ömhet, kärlek som rymdes i de orden;

Om jag hade haft en dotter, hade jag velat hon skulle vara som dig.