TidsLiv

- Om han har rört vid den här kroppen, så vill jag inte ha den. 

Men så tänker jag på honom. Tryggheten. Mannen mitt hjärta slagit så hårt för. 

Jag tänker att han också har rört vid den här kroppen. Hans mjuka händer har gått på upptäcksfärd bland mina fräknar och födelsemärken. Han har kysst varje millimeter av min hud. Hans ögon har betraktat min siluett och inte känt något annat än kärlek. Han har vilat sitt vackra ansikte i min famn och låtit mina fingrar få leka i hans hår. 

Våra läppar har dansat med varandra. Våra blickar har drunknat i varandras. 

Med honom var jag trygg. 

Lycklig över att få känna hans hjärtslag i takt med mina. 

Tacksam över hur våra fingrar kunde flätas samman. 

Vi kunde bli en enhet. Tillsammans. De dagarna då bara han och jag fanns och inget annat än närheten var viktig. Då vi lirkade in oss i varandras själar och lät våra andetag förenas. All smärta fick stå tillbaka för att vår kärlek behövde få ta plats. 

Jag har aldrig varit så lycklig som i armarna på honom. 

Det fruktansvärda trumfas av det fantastiska. 

Han har rört vid min kropp. Han har älskat min kropp. Han har älskat mig. 

Kanske att jag en dag kan göra detsamma.