TidsLiv

Det är lätt att blanda ihop lycka över framgång med den inre friden.

Enkelt att ta bedrifter som ett kvitto på tillfredsställe med livet.

De kan hänga ihop men de kan också ha helt olika kurvor. 

När mitt liv, utåt sett, såg som bäst ut så vittrade jag sönder på insidan. Jag grät obefintliga tårar hela tiden. Hjärtat var en tickande bomb. Andningen alltid ansträngd. 

Det var svårt ett se igenom det. Chefspositionen, ett fullspäckat schema, kontrollen, intensiteten, viljan, görandet. 

Ofta frågade folk vad jag fick min energi ifrån. Jag svarade aldrig på det, skrattade bara. Visste inte riktigt. Eller så visste jag precis. För jag lånade energi av framtiden. Låg hela tiden på ett underskott och blev tvungen att skära ner på sådant som egentligen var viktigt. Sömn, mat, närhet, vänskap. Allt det blev sekundärt. Och plötsligt var livet inte värt att leva längre och jag stod där förvånad. Jag hade ju allt? 

Fast anställning, en påbörjad högskoleutbildning, meriter, hyreskontrakt, pengar på kontot. Hur kunde jag ändå vilja dö? 

Drivet ett göra saker kom aldrig från ett ställe som var sant. Jag fann min kraft i undvikandet. Att slippa vara i kontakt med min historia var som lacknafta på min energi. Att inte behöva känna någonting var mitt heroin. Alltid på väg någon annanstans. Det var viktigare för mig att vara i rörelse än att stanna upp och leva i nuet. Livrädd för vad som skulle komma ikapp om jag saktade ner. 

Kraschen var oundviklig. Allt rasade. 

Det som verkade så bra. 

Utsidan ljög. 

Lyckad, Ja. 

Men inte lycklig.