TidsLiv

Mänsklighetens största misstag är att vi tror att vi kan se vilka människor som döljer sig bakom fasaden. Att vi skulle kunna pintpointa bra och dåliga människor. Onda och goda. Att det skulle gå att se i deras ögon eller höra i deras tonläge. Se det i deras sätt att förflytta sig, märka det i deras interaktion med andra. 

Vi har inte den förmågan. Eftersom det är en omöjlig förmåga att ha. Det går inte att se. Det går inte att sålla demonerna ifrån resten av flocken. De flyter samman med alla andra. 

Går inte att urskilja, kan inte sorteras ut. 

Det gör verkligheten till ett minfält. För det hade varit så mycket lättare om det gick att se vad för avsikter som dolde sig bakom vänliga ord och uppmärksam blick. 

Kunna läsa mellan raderna i intentionerna. 

En fördom är att de skulle vara monster. Utstötta. Äckliga. 

Det är de inte. 

Deras insida är visserligen helt dränkt i svart men deras utsida är finputsad. Polerad. 

Sjuka fantasier döljs med hjälp av charm. 

Fruktansvärda viljor göms bland komplimanger. 

Ingen av mina demoner var nedgångna. Alla hade jobb, familj, karriär, hus, stabilt liv. 

På utsidan syntes ingenting. 

De hade vackra leenden. Välkomnande ögon. Varma händer. 

De var någons man, någons pappa, barn, son, vän, kollega. 

De tillhörde ett sammanhang, de ingick i civilisationen. 

De såg ut som vem som helst eftersom de var just vem som helst. 

Det är det läskiga. Det obehagliga. 

För plötsligt kan de finnas i alla och samtidigt finns de i ingen.