TidsLiv

Jag må hon leva sjunger de. Dämpat. 

För det är bara träd som skiljer oss åt. 

Vi andas just nu samma luft. De hör samma fågelkvitter. Känner samma dofter. 

Vinden som passerar oss fortsätter bort mot dem. 

De sitter bara några meter bort. Nära. Så nära. Alldeles för nära. 

På andra sidan bladen och grenarna sitter föräldrarna till den personen som hade varit medskyldig om flaggan idag svajat på halvstång istället. 

Mamman och pappan till den människan som förstörde min barndom. 

Modern och fadern till den pojke som tog något av mig för tjugo år sedan och lämnade mig med en hemlighet som dragit mig mot mitt fördärv. 

De gav honom liv och det höll på att kosta mig mitt.

Jag vet att det vore orättvist att hålla dem ytterst ansvariga för deras sons handlingar. Jag tänker inte lägga skulden där. Även om faktumet att de kallar mig för lögnare gör mig väldigt illa och får det att värka inombords.

Om de bara visste. Om de bara förstod vad han har gjort.

Men det kommer de aldrig göra, för de vill inte göra det. 

För om de fattade hur han har fått mig att hata mig själv, hur skulle de kunna älska honom? 

Efter att de hurrat fyra gånger för mig blåser jag ut ljusen. 

Jag önskar mig bara en sak. Den absolut viktigaste. 

Att jag får uppleva en födelsedag till. 

Ja må jag leva.