TidsLiv

Det är diffust, säger jag. 

Det är inte diffust, säger han. 

När du lärde dig att cykla, vad du åt förra veckan, din födelsedag när du var tio, vad ditt favoritplagg kostade, drömmar du hade som barn, det är diffust. 

Vad som hände i gläntan, på hotellrummet, ombord på båten, i lägenheten, bakom caféet, vid spegeln. Det är inte diffust. Du vill att det ska vara det. Du tvingar fram ett tvivel och försöker sudda ut det du ser så tydligt framför dig. 

Det är begripligt. Ingen klandrar dig. 

Du säger att det är oklart för att du så gärna vill att det ska vara det. För att det skulle kunna innebära att du mindes fel, kom ihåg fel, erinrade dig fel. Det hade varit lättare att förhålla sig till. Att allt vore ett misstag. En missuppfattning. 

Innerst inne vet du sanningen. Du har burit den med dig. Det har varit tungt. Så tungt att du ibland inte orkat hålla dig uppe. Det har nästan tagit kål på dig. 

Du måste sluta förneka nu. 

Det är inte otydligt. Du vill att det ska vara det. 

Men det är inte det. Det har aldrig varit det och kommer aldrig att bli det. 

Sedan blir han tyst. 

Granskar mig med blicken. Väntar på ett svar som han vet att jag inte har. 

Jag vet att han har rätt.

Jag hatar att han har det.