TidsLiv

Jag tänker sluta prata om rättvisa. Det är ändå helt meningslöst. 

Det finns ingen rättvisa och kommer aldrig finnas. 

Det finns ingen förklaring till varför en mamma med två barn dör i cancer. 

Varför en människa som förgyllt vår jord tvingas lämna den för tidigt. 

Världen är ond. Grym. Orättvis. 

Och så vacker. 

Fylld med eldsjälar som bryr sig. Som engagerar sig. 

Som tar sig an människor när de behöver det som mest. 

När jag var i det allra mörkaste av tomrum så kom hon in i mitt liv och tände ljusen som andra släckt. Jag minns det så tydligt. Samtalet. Hur jag promenerade längs en å och mobilen ringde. I och med det samtalet började jag en ny resa. Den startade där. Med henne. I slutet av det samtalet, när vi hade bestämt tid och var på väg att lägga på, så var hon tyst. Som inväntades det rätta ögonblicket då jag slappnat av och var mottaglig. Hon tog ett andetag. Sedan sa hon mitt namn. 

Allt kommer bli bra, hör du det? Allt kommer att bli bra. 

Julia. 

Du betyder så oerhört mycket för mig. Jag kommer aldrig att kunna visa min tacksamhet. Men jag vill ändå säga det högt. 

Du räddade livet på mig. 

Du vägrade ge upp hoppet om mig och kämpade även när jag inte orkade. 

Du måste veta hur mycket du har hjälpt mig. Hur du förändrat hela mitt liv. 

Jag har så mycket att tacka dig för. 

Mitt hjärta brister över att du inte längre lever. 

Jag vill att du ska veta att du planterade något i mig som för länge sedan hade vissnat. Du sådde ett frö till en ny morgondag. 

Du gav mig det vackraste man kan ge en annan människa. 

Hopp.