TidsLiv

Jag stannade bilen i skogen. 

Ställde mig med träden och andades. 

Jag tror inte på Gud, men tilltalade något större. Sa rätt ut:

- Hör ni mig? Hjälp mig i så fall. Jag behöver stöd nu, jag behöver stöttning, jag behöver medgång, medvind, framgång. Det har varit så fruktansvärt tufft det senaste och jag behöver att det lättar. Bara lite. Jag begär inte mycket. Bara lyft lite av det tunga ifrån min axlar så jag kan få ta ett friskt andetag.

Jag bönfaller den högra makten jag försökte tilltala, var som än händer så ska jag klara av det. Oavsett vad som drabbar mig eller någon i min närhet så tänker jag klara det. Jag ska överleva det här.

Jag ska det. Jag ska det. Jag ska det.

Ni får kasta vad ni vill på mig. Jag kan må ännu sämre (ganska osäker på att det ens går vid det här laget) men kasta det på mig.

Jag ska ändå ta mig igenom det här, 

Men. Snälla. Det jag ber om. Det jag bedjar om. Lite lättnad. Lite andrum. 

Det vore så skönt om det kunde gå lite framåt för mig. Om det kunde bli lite lättare och inte en kamp mellan liv och död hela tiden. 

Är det för mycket begärt? 

Tydligen. 

En timme senare ringde telefonen och jag fick beskedet av vår hund.

Vår älskade, fantastiska hund har dött. 

Ännu en sorg. 

Jag bad om medvind och fick det exakt motsatta. 

En tyfon.