TidsLiv

Vad är det ni ser som jag inte ser?

Ni pratar om styrka. Om värme. Medkänsla. Omtanke. Kärlek. 

Det ter sig främmande för mig. Ovant. Jag vet inte om jag tror på det. Även om ni säger det upprepade gånger. Samtidigt har jag inga argument som skulle bevisa motsatsen. 

Jag har aldrig medvetet skadat någon. 

Jag har aldrig velat någon illa. 

Inte ens de människor som faktiskt förtjänar det. Vilket egentligen inte är något jag är helt nöjd med. Det hade varit skönt att kunna rikta all ilska och hat mot andra personer. 

Istället för att bara rikta det mot mig själv. 

Det kanske kommer. 

Men ni ser något hos mig som jag inte kan se. Eller något som jag vägrar se. Jag gräver hellre ner mig i de dömande tankarna och blir ett med föraktet. Som att vi skulle ha något gemensamt, hatet och jag. Som att vi delade på något storartat, något unikt. Något bara vi kommer åt. 

Det är en märklig relation jag har till det enda i mitt liv, just nu, som vill förgöra mig. Alla runtomkring mig skänker mig värme och visar mig kärlek. Jag skulle kunna bada i deras lovord. 

Det gör jag inte. Istället drunknar jag i mina egna, elaka slutsatser om varför mitt liv ser ut som det gör. 

Varför jag är som jag är. 

Det kommer aldrig något gott ur det. 

Samtidigt. 

Vackra ögon spelar ingen roll när själens spegel är i tusen bitar. Ett vidgat intellekt hjälper föga om det bara används för att dra rationella slutsatser om känslomässiga tillkortakommanden. Humor är överflödigt om skrattet aldrig får lämna läpparna. Empati är en belastning om den bara används för att insupa andras känslor. Kärlek är ett hån mot det inre om det ändå aldrig riktas inåt. 

Inget av det spelar någon roll om det alltid ligger i betraktarens ögon. Insidan kan aldrig finna harmoni om den hela tiden måste ha bekräftelsen utifrån. 

Sökandet blir ett hinder. Letandet blir en belastning. 

Jag vill gärna kunna dela eran blick på mig. Få en glimt av ert perspektiv. 

För i kampen om sanningen så vet jag att min syn är skuggad av det förflutna. 

Jag tvekar i valet om jag förtjänar att andas. Om min existens är berättigad. 

Det göms något i mitt väsen som andra kan ta på men som jag aldrig når fram till. 

Vad är det ni ser i mig som jag inte ser?

Och ännu viktigare.

Kommer jag någonsin att se det?